Väder- och klimatobservationsnätet i Finland

Fortlöpande observationer sedan 1844

I Finland härstammar de äldsta kända väderobservationerna som har gjorts med mätinstrument från Åbo från 1700-talet.[1] På den tiden väderobservationer också på cirka tio andra orter. Dessa observationsserier är ändå inte kontinuerliga och mätmetoderna är okända. Därför är största delen av väderobservationerna som gjordes på 1700-talet och i början av 1800-talet inte lämpliga för klimatforskningen.

I Helsingfors inleddes väderobservationerna av professor G. G. Hällström i oktober 1828. Fortlöpande, systematiska väderobservationer har sedan 1844 gjorts i Kajsaniemi i Helsingfors. Finska Vetenskapssocieteten utrustade 1846 fem andra väderstationer med lämpliga instrument för väderobservationer, och på 1880-talet fanns det redan cirka 50 verksamma väderstationer. Näst efter Helsingfors har Uleåborg, Kajana och Kuopio de längsta kontinuerliga väderobservationsserierna.

Väderobservationsnätet utvecklades först i de södra och mellersta delarna av landet. De första väderstationerna i Lappland inledde sin verksamhet i Enare och Sodankylä i början av 1900-talet. Fortfarande finns det fler väderstationer i de södra och mellersta än i de norra delarna av landet.

Nätverket för nederbördsobservationer utvecklades senare

I början omfattade väderobservationerna enbart lufttemperaturen och lufttrycket. Nederbördsobservationer gjordes endast på ett fåtal orter. Nätverket för nederbördsobservationer utvidgades betydligt först 1907 då ett särskilt bidrag beviljades för inrättandet av nederbördsstationer.

Det förekommer stora tidsmässiga och lokala variationer i nederbördsmängden, och därför krävs ett tätare stationsnät för dessa observationer än för temperaturen. Idag finns det också betydligt fler observationsstationer som mäter nederbörd än väderstationer där också temperatur- och andra väderobservationer görs.

Med hjälp av en homogeniserad tidsserie kan man beskriva variationer och ändringar i klimatet

Trots att väderobservationerna görs enligt exakta instruktioner, innehåller de långa klimattidsserierna alltid diskontinuitetspunkter. En väderstation som har varit i verksamhet i flera decennier, till och med mer än hundra år, har under sin historia genomgått många förändringar. Diskontinuitet i den observerade mätdatan orsakas av bland annat förändringar i observationsinstrumenten och placeringen av dessa, förändringar i observationstidpunkterna och metoderna för beräkningen av genomsnittsvärdena samt förändringar i observationsstationernas omgivning. Flera observationsstationer har också fått en annan placering under årens lopp.

För klimatforskningen undersöks observationsstationernas historia noggrant, och man strävar efter att homogenisera tidsserierna, dvs. man försöker eliminera andra signaler (till exempel stadstillväxten) än de som beror på den verkliga klimatförändringen från observationerna. Enbart en homogeniserad tidsserie kan ge en sådan databas som kan användas som grund i klimatforskning.[2]